Bakgrund

Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse samt
Tore Browaldhs stiftelse 1961-2011

Stiftelserna har sitt ursprung i den avsättning på 5 miljoner kronor som Handelsbankens styrelse gjorde våren 1961 för att skapa en stiftelse för samhällsvetenskaplig forskning. Förslaget kom från Tore Browaldh som då var bankens VD.

De ursprungliga fem miljonerna har sedan dess vuxit så att Stiftelsernas sammanlagda förmögenhet vid årsskiftet hade ett marknadsvärde på 4,1 miljarder kronor. Tillväxten beror för det första på att banken under årens lopp gjort avsättningar på sammanlagt 125 miljoner kronor till forskningsstiftelserna och för det andra på stegringen av marknadsvärdet på Stiftelsernas aktieinnehav.

De tre som givit Stiftelserna sina namn har alla var och en och tillsammans spelat en dominerande roll för bankens utveckling under de femtio åren. Inte minst har detta gällt för den nya organisation och nya inriktning av verksamheten som infördes 1970. Deras samarbete har utmärkts av att det varit nära, informellt och konfliktfritt under de många år de verkat tillsammans. Det har därmed också satt sin prägel på Stiftelsernas arbetsformer.

De har alla verkat för banken först som VD och därefter som styrelsens ordförande och till sist som pensionärer utsetts till hedersordförande. Mot denna bakgrund och med tanke på de stora insatser de gjort för banken har det varit naturligt att bankens styrelse när de lämnat någon uppgift eller passerat någon jämn födelsedag velat finna former för att uttrycka sin tacksamhet för vad de uträttat. De har då alla förklarat att de inte var intresserade av någon personlig förmån i form av en gratifikation eller dylikt. Däremot skulle det glädja dem om styrelsen för att hedra dem ville avsätta ett belopp till forskning. Bankens styrelse har tillmötesgått deras önskemål, och detta är bakgrunden till de avsättningar på sammanlagt 125 miljoner kronor som tidigare nämnts. Som ett uttryck för deras inställning kan här nämnas att de inte haft några arvoden för det arbete de utfört som medlemmar av stiftelsernas styrelse och nämnd.

De medel som Stiftelserna kunnat ställa till forskningens förfogande var till en början små men har successivt ökat, och för 2011 har forskningsnämnden ett anslag på 120 miljoner kronor att fördela. Stiftelsernas forskningsnämnd behandlar ansökningarna och fattar beslut om vilka som skall beviljas. Nämnden har numera tolv ledamöter varav tre utgörs av stiftelsens styrelse medan de övriga är professorer inom nationalekonomi, företagsekonomi och ekonomisk historia vid olika universitet och högskolor.

Det är alltså nämnden och inte den för Stiftelserna gemensamma styrelsen som avgör vilka forskare och institutioner som skall få del av forskningspengarna. Styrelsens uppgift är att svara för placeringen av stiftelsernas medel på den svenska aktiemarknaden och bestämma hur stor del av avkastningen – minst 80 procent – som varje år skall ställas till forskningsnämndens förfogande. Det är vidare styrelsen som i förekommande fall utser nya ledamöter av forskningsnämnden.

Under de femtio år som Stiftelserna verkat har det skett en hel del förändringar i deras arbetsformer. Eftersom de tillkommit under olika tidpunkter har deras stadgar inte blivit helt sammanfallande. Syftet med verksamheterna är å andra sidan praktiskt taget desamma. Mot den bakgrunden och med tanke på det samarbete som vuxit fram mellan de tre namngivarna är det naturligt att man strävat efter att se Stiftelserna som en enhet. Man kan därigenom undvika en onödig byråkrati och få möjlighet till en effektiv behandling av ansökningarna. Så fungerar det också idag. Detta har möjliggjorts genom att forskningsnämnderna i de två Stiftelserna sedan år 2000 sammanslagits. Formellt har det inte varit möjligt att göra samma sak med styrelserna, men de är identiska när det gäller vilka personer som sitter i dem.

Den under perioden starkt ökande volymen av anslag har lett till en ökande professionalitet vid behandlingen av ansökningarna. Professor Lars Engwall blev 2003 stiftelsens vetenskaplige sekreterare och därmed ledare av arbetet inom forskningsnämnden. På hans initiativ sker en stor del av arbetet numera i två beredningsgrupper bestående av nämndens vetenskapliga ledamöter. Huvudämnet för den ena gruppen är nationalekonomi och för den andra företagsekonomi.

På ett tidigt stadium bestämde man sig för att placeringarna skulle begränsa sig till den svenska aktiemarknaden och till företag om vilka man hade god personlig kännedom. Bakgrunden var att man ansåg att på så sätt hade man möjlighet att på lång sikt erhålla den bästa värdeutvecklingen. En sådan politik innebär å andra sidan att man får räkna med nedgångar under de perioder då börsen fallit. Detta har emellertid inte inneburit en motsvarande nedgång i de medel som kunnat ställas till forskningens förfogande. Detta sammanhänger med att utdelningarna från bolagen inte sjunkit på samma sätt som börsvärdena och att styrelsen kunnat motverka sänkningar genom att öka andelen som gått till forskning.

Utmärkande för utvecklingen har varit att Stiftelserna befäst sin ställning som en fristående vetenskaplig forskningsstiftelse. Detta genom det sätt på vilket man verkat men också genom att diverse bestämmelser försvunnit ur stadgarna. Tidigare ålåg det banken att utse ledamöterna i styrelsen liksom även några ledamöter i forskningsnämnden. Stiftelsens styrelse utser numera själv sina medlemmar. Bankens styrelse kan motsätta sig valet men har ingen förslagsrätt.

Som tidigare nämnts präglas arbetet i stiftelsen av obyråkratiska arbetsformer. Om det vid ett nämndsammanträde kommer upp frågor rörande exempelvis anslagsformer eller extra tillskott till forskningsanslaget där det slutliga beslutet åligger styrelsen så kan det vid sittande bord räcka med en blick av samförstånd styrelseledamöterna emellan för att beslutet skall vara fattat. Formaliteterna får sedan ordnas i efterhand genom ett beslutsprotokoll.

Under stiftelsens första tid dominerades bilden av anslag till enskilda forskare och helt naturligt rörde det sig om relativt små belopp. Numera då man rör sig på en helt annan nivå domineras bilden av anslag till forskningsprogram som bedrivs vid de universitet och högskolor som kan erbjuda en miljö av högsta akademiska kvalitet. Anslagen går till dem som leder programmen. Det ankommer sedan på honom eller henne att fördela pengarna på de enskilda forskarna.

En annan huvudlinje är att hjälpa och stimulera den svenska ekonomiska forskningens internationalisering. Detta sker genom stipendier till nydisputerade med excellenta avhandlingar (Wallanderstipendier), för rekrytering internationellt (Browaldhstipendier) samt för doktorandstudier utomlands (Hedeliusstipendier). Det är också i linje med denna strävan som det vid bedömningen spelar stor roll om de sökande får sina uppsatser och avhandlingar publicerade i de bästa utländska tidskrifterna.

Inte minst mot bakgrund av stiftelsernas och stiftarnas bakgrund är det naturligt att man varit särskilt angelägna om att stödja sådan forskning som kan ge resultat för den praktiska verksamheten eller stödja medier eller konferenser som kan bidra till att förmedla teoretikernas resultat till de praktiskt verksamma.

Under sin verksamhetstid har Stiftelserna utdelat sammanlagt 1.3 miljarder kronor i löpande penningvärde. De från början små anslagsbeloppen har successivt vuxit så att det nu rör sig om 900 000 kronor i genomsnitt.

Det är svårt att kvantifiera den betydelse stiftelsen har för den samhällsekonomiska forskningen i Sverige. Den vetenskaplige sekreteraren har emellertid gjort ett försök. Han kom fram till att under perioden 2003-2009 kom av alla de medel som olika stiftelser och forskningsråd ställde till den samhällsekonomiska forskningens förfogande drygt hälften eller 53 procent från Stiftelserna.

Sammanfattningsvis kan sägas att det inte är någon överdrift att påstå att under sin verksamhetstid Stiftelserna vuxit till att bli en kraftkälla av dominerande betydelse för den ekonomiska forskningen i Sverige.

Jan Wallander